Skräckblandad förtjusning

Tine heter jag och jag är inte fotograf. Åtminstone kände jag mig inte som en sån i den sekund som jag tryckte på ”sänd” i det mail som jag skickade till Kära Eva och anmälde mitt intresse för det här fotoprojektet. Men herreguud – vad har jag gett mig in på?!? Dom kommer ju att genomskåda mig på en gång som den bluff jag är!! Jag kan väl inte fotografera heller? Så gick tankarna då.

Och så har det nu gått ett par dagar och jag har i tankarna försökt att fila på min presentation. Och hela tiden återkommer jag till orden i rubriken. För precis så är det. Jag känner en skräckblandad förtjusning. Men jag känner också att det här kommer att bli så himla kul! På nåt vis känns det som själva essensen av att skapa något: Att man har kul. Och det tänker jag försöka att ha de kommande veckorna.

Rent faktamässigt befinner jag mig mitt i livet med make, villa, vovvar och utflugna barn. Jag har alltid varit svag för skapande och kreativitet och provar själv alla möjliga tekniker, varav fotografering är en av dem. Första systemkameran, en Minolta SRT 101, inköptes i mitten av sjuttiotalet och hängde med i många år. Numera heter den trogne följeslagaren Canon EOS 30D.

Det senaste året har fotointresset tagit ny fart och jag vill verkligen utvecklas i mitt fotograferande. Jag fotar, läser mycket om olika tekniker och försöker att prova mig fram. Det projekt som Eva nu startar ser jag som en riktig vitamininjektion och en puff framåt. Tack Kära Eva för att jag får vara med!